Från början till slut har Amy verkligen varit helt fantastisk.
Inte ett enda feltramp, inte en hungrig bebbe, inte en enda natt har vi hört ett pip.
Idag är de 6 veckor fyllda och modiga som bara den och det beror bl.a på en duktig mamma. De är fullständigt överförtjusta i alla besökare och de dundrar fram över golven när någon kommer.
Fyrtio små tassar far runt som små bollar här på dagarna och det kan vara drygt att ha ca 400 sylvassa tänder tuggandes runt benen. Ibland spelar det ingen roll vad jag gör, de bara kör på.
De är inte heller särskilt småbarnsvänliga i denna stund.
Men då kommer mamma och rekar upp ställningen, det gormas på rätt friskt och ibland provar någon liten skit att gorma tillbaka av ren upphetsning ja iallafall i en tiondels sekund sedan åker den i golvet fasthållen lite fint inne i Amys mun. Sedan ligger den där så snällt och beskedligt.
Hur gör du Amy?
Hon är inte överdrivet sträng och väldigt tålmodig men de får absolut inte bära sig åt hur som helst. Jag gnäller över alla nålarna i benen, tänk Amy då som har dem dragandes i melonerna.
Hundmammor som kan det här med att vara mammor är det bästa som finns! Alltså är Amy bäst!
Nu sover de små sedan en timme tillbaka och vid åtta i morgon bitti hör jag första som vaknar och det brukar vara Arthur.I morgon kommer kennelpojken hem efter att haft semester ute på vägarna, så då skall det fotas så vi kan presentera de små med namn.
Good night.
